Okara: Inkludering av en sojabiprodukt i fjäderfäfoderet

Practical Recommendations

• På grund av dess kemiska sammansättning och sammansättning av aminosyror (tabell 1 och 2) kan Okara användas på olika sätt i fjäderfäfoder. En möjlig användning är att inkludera okara i start- och tillväxtfasen (från den första till den 21:a dagen). En annan möjlighet är att utfodra okara från vecka 1 till slakt. Om okara används som ersättning för sojamjöl från 25 till 75 % av fodret påverkar det inte foderintaget eller dödligheten, och det minskar rationskostnaden och ger jämförbara dagliga kroppsviktsökningar som 100-procentig sojafoder. På grund av det höga fiberinnehållet kan dock överutfodring med Okara minska foderintaget och prestationen (Motawe et al., 2012).
• Sammansättningen av Okara varierar mellan 20 % och 47,3 % protein och 9,3 % och 22,3 % fett. Den innehåller stora mängder isoflavoner och de fleromättade fettsyrorna linolensyra och linolsyra (O'Toole 1999; Bowles och Demiate 2006). Energiinnehållet är också viktigt för att säkerställa viktökning från dag 1 till 21 (tabell 3).
• Enligt Rostagno et al. (2011) är okaras smältbarhet av råprotein (CP), aminosyror (AA) och lipider högre än för soja. Särskilt okara CP har en högre smältbarhet på cirka 99,6 % i stället för 91 %. Proteininnehållet, proteineffektivitetskoefficienten och essentiella AAs i okara är vanligtvis högre än i andra sojabaserade produkter, på grund av den värmeprocess som sojabönor genomgår under bearbetningen av det vattenhaltiga sojaextraktet. Detta gör vissa AAs bättre tillgängliga, vilket i sin tur ökar smältbarheten av proteiner och fetter (O'Toole 1999).
• Det bör noteras att enligt Diaz-Vargas (2016) var okara CP-innehållet 21 % lägre än sojas (45 %). Den största skillnaden mellan okara och sojamjöl var dock med avseende på tryptofan, där 55,5 % mindre fanns i okara. Halterna av lysin, metionin och treonin varierade med 7,5 %, 13,3 % respektive 16,5 % (tabell 3).
• Den ekonomiska lönsamheten av att inkludera okara i fodret fastställdes enligt den ekvation som beskrivs av Bellaver et al. (1985), som beräknar den genomsnittliga foderkostnaden per kilo kroppsvikt.