Utfodringsstrategier för slaktkycklingar

Practical Recommendations

Enligt de ekologiska normerna ska ekologiska slaktkycklingar vara frigående och ha tillgång till utomhusutrymmen så snart som möjligt (figur 1), men minsten tredjedel av deras livstid. Den lägsta slaktåldern för slaktkycklingar är 81 dagar.

• Foderkomponenterna bör innehålla högkvalitativa proteiner, t.ex. baljväxter, vattenfoder och biprodukter från livsmedelstillverkning och industriella processer.
• Ekologiska normer förhindrar användningen av syntetiska aminosyror, så det finns ett behov av att säkerställa tillgången på aminosyror (särskilt metionin och lysin).
• Man bör använda sig av en fasutfodringsstrategi för att ta hänsyn till skillnaderna i slaktkycklingarnas kostbehov under olika tillväxtstadier.
• Ta hänsyn till foder som konsumeras utomhus (dvs. grovfoder) när du beräknar näringsbehovet och utformar foderransonerna.
• Formulera foder på basis av smältbara aminosyror snarare än på basis av totala aminosyror eller råprotein.
• Välj lämpliga raser som kan prestera med de givna resurserna, särskilt raser som växer långsammare.

• Långsammare växande raser behöver mindre energitäta foder och är också mer benägna att söka föda i sortimentet.

  Valfri utfodring, där fåglarna väljer separat foder i stället för tillverkade foderblandningar, har visat sig öka foderomvandlingseffektiviteten (FCE) när fåglarna har tillgång till utedass.

  Att begränsa proteinintaget för ekologiska slaktkycklingar i slutstadiet kan vara en godtagbar utfodringsstrategi om kycklingarna har tillgång till vegetation med högt näringsvärde. En minskning av proteinnivåerna till 15 % för långsamt växande raser resulterade i ett lägre FCE men en lägre produktionskostnad.

  Nyckeln till detta är förvaltning av betesmarkerna och alternativa fodermedel, t.ex. balade hö, som kommer att behövas under vinter- eller torrperioder. Proteinrika källor som lucerne och klöver kan också ge en del av det nödvändiga proteinet. Man kan också ta hänsyn till insekter och ryggradslösa djur som äts på betesmarkerna och som kan ge en del av det protein och de aminosyror som behövs.